Krönika av Kenneth M Persson, Professor i Teknisk vattenresurslära, LTH och Sydvatten.
Publicerad i IVA aktuellt, nr 1, 2021.

Vatten för värdefullt för att glömmas bort

I nationalekonomins mest klassiska verk Nationernas välstånd från 1776 uppmärksammar författaren Adam Smith en värdeparadox i ekonomin: nästan oanvändbara diamanter har högre bytesvärde än väldigt användbart vatten. Denna värdeparadox lever vidare 2021 samtidigt som vatten har ökat i användbarhet sedan 1700-talet, skriver professor Kenneth M Persson.

V i känner inte till något liv på jorden som klarar sig utan vatten. Det finns mängder med organismer som lever i högönsklig välmåga i syrefria miljöer långt från atmosfären men alltid i närvaro av vatten. För vårt eget välbefinnande och för att upprätthålla vätskebalansen i kroppen behöver vi få i oss styvt två liter vatten om dagen från
mat eller dryck. I hushållet använder vi i Sverige i genomsnitt 140 liter vatten per person och dygn för att hålla oss rena och friska och för att transportera bort smuts och smittorisker via avloppen. Den totala vattenförbrukningen som de kommunala VA-verken (vattentjänstverksamheterna) ombesörjer åt hela det uppkopplade samhället uppgår till kring 300 liter vatten per person och dygn. Då inkluderas vattenbehovet för bland andra industri, sjukvård, skolor och räddningstjänst.

Vatten används också i jordbruket och skogsbruket, i tillverkningsindustrin, i gruvdrift och mineralutvinning och för tjänsteproduktion. Man pratar därvidlag om vattenavtryck eller virtuellt vatten och kan enkelt beräkna hur mycket vatten som krävs för att producera sådant vi konsumerar (ett ägg 200 liter, en kopp kaffe 120 liter). Det vi konsumerar mest är mat. Produktion av animaliska livsmedel förbrukar mer vatten än vegetabiliska, eftersom djur behöver dricka och utfodras. Kläder, möbler och allt annat vi konsumerar kräver också vatten. Beroende på hur mycket animaliska livsmedel vi förbrukar är vår dagliga virtuella vattenförbrukning från 1 600 liter vatten (för vegetarianer) till 5 000 liter vatten (för köttätare). En del av vattenbehovet kommer som nederbörd från himlen och tas upp av växterna via marken. Detta vatten hanteras
inte i något tekniskt kretslopp. Men sötvattenuttaget i Sverige var 2 400 000 000 kubikmeter år 2015, enligt SCB:s senaste miljöstatistik. Räknat per svensk togs 670 liter vatten per dygn år 2015 från ytvatten och grundvatten till industri, jordbruk, hushåll och övrig verksamhet. Då ingår inte något vatten som naturen själv behöver, på land och i sjöar, vattendrag och grundvattenmagasin och inte heller det vatten som används för vattenkraft.

Rör i rad på marken

Vattenfrågan flyter upp då och då i allmänhetens medvetande. Det kan vara bekämpningsmedelsrester i grundvatten och hur mycket kväverening som behövs i reningsverken. På 2000-talet kom fokus att hamna på miljöbalken och inlemmandet av EU:s miljöregelverk i svensk lagtext, inte minst ramdirektivet för vatten. På 2010-talet kom dricksvattenförsörjningen att uppmärksammas igen efter en halvsekellång paus. Ofullständigt desinficerat dricksvatten i Östersund och Skellefteå smittade tiotusentals invånare. Svårnedbrytbara prefluorerade föroreningar, så kallade PFAS, kunde detekteras på många platser i Sverige men allra mest i Kallinge utanför Ronneby där tusentals invånare visade sig ha exponerats för PFAS under många år. På södra Öland tog vattnet bokstavligen slut 2016 och Mörbylånga kommun behövde under sommaren hämta vatten från fastlandet med tankbil över Ölandsbron dygnet runt. Klimateffekter, brunare sjöar upp till Dalälven och en oväntat långvarig torrperiod under fem månader 2018 spädde på intresset för vattenfrågan och den blev viktig en tid.

Globalt sett är vattenfrågan mycket större. Nära hälften av mänskligheten bor i områden med svår vattenbrist. Därför valde FN när de globala hållbarhetsmålen togs fram att identifiera ett särskilt målområde för vatten: hållbarhetsmål sex – vatten och sanitet till alla år 2030. Men snart sagt alla hållbarhetsmål uppmärksammar behovet av att vatten hanteras klokare i städer, industri, i sjöar och vattendrag, längs kusten och i haven, vid energiframställning, för att säkra mat åt alla och för att garantera utbildning
och hälsa åt alla. De sexton svenska miljömål som riksdagen lagt fast utvärderas årligen. Den senaste större utvärderingen av måluppfyllelsen gjordes 2019, med rubriken ”Trots stort engagemang så går det för långsamt” och med slutsatsen av 14 av 16 mål inte kommer att kunna nås på en generation, tvärtemot riksdagens beslut. Inte överraskande handlar de flesta av de missade målen om olika interaktioner mellan mark och vatten, exempelvis ingen övergödning, eller levande sjöar och vattendrag.

Reglering och styrning av vatten behöver nämligen förbättras i grunden, om vi ska kunna ta fram hållbara lösningar som kan accepteras och omfattas av snart sagt alla berörda. Vattenfrågorna i Sverige är utspridda på många händer. Politiskt saknas det ett sammanhållande vattendepartement. Enbart dricksvattenfrågan hanteras i dag spritt över åtminstone fem departement och nio olika myndigheter. Delat ansvar kan leda till att ingen instans har det samlade ansvaret för vattenfrågor. Regeringen borde besluta att ett departement får uppgiften att hålla samman vattenpolitiken.

Det är inte realistiskt att samla alla vattenfrågor i en myndighet, då de är så utspridda i dag. Men de nationella myndigheterna måste få tydligt uppdrag att samverka inom vattenfrågan med andra myndigheter. Förmodligen krävs reviderade instruktioner. Sedan 2020 finns en nationell samordningsgrupp för dricksvatten (NSD) med centrum på Livsmedelsverket. Dricksvatten är en delmängd av vattenresursen. NSD samlar myndigheter och kommunala dricksvattenintressenter. Arbetssättet med NSD kan utvecklas till en nationell samordningsgrupp för strategisk planering av hela vattenfrågan, som visar vägen hur den kan lösas även för nästa generation. Dessutom behöver en myndighet få ansvaret att redovisa ”Sveriges vattenbudget” där aktuella uppgifter om Sveriges samlade sötvattentillgångar hålls tillgängliga i så nära realtid det går. För närvarande vet ingen hur mycket vatten det finns i ett helt avrinningsområde, än mindre i hela landet. Här krävs en förändring.

Rör vid avhärdningen

Sverige har 290 kommuner som enligt lagen om allmänna vattentjänster ska bestämma hur den kommunala VA-verksamheten ska lösas. Det finns ett drygt femtiotal olika mellankommunala VA-organisationer som samordnar drift och ibland planering, men taxorna sätts av respektive kommunfullmäktige och lejonparten av kommunal VA-verksamhet sker inom de enskilda kommunerna. Mellankommunal samverkan inom VA leder till betydligt effektivare och långsiktigare lösningar. Men än så länge sker all sådan samverkan på frivillig basis. Det är dags att ställa krav på mellankommunal samverkan när det gäller VA-frågor, kanske genom att varje VA-verksamhet för att klara sin uppgift behöver ha minst 50 000 anslutna? I Adam Smiths hemland Skottland samlades alla VA-verk i Scottish Water år 2002 med högre service och lägre kostnader för alla som resultat.

Hela avrinningsområdets vattenresurs behöver ses som en enhet, där alla sakintressen får lov att äska vattenbehov, men också vara beredda på att jämka behoven med de andras. Inte minst behöver ekosystemens behov tillgodoses, vilket ställer krav på nya sätt att formulera vattendomar för verksamhetsutövare. I flera länder har lagstiftningen tillerkänt vattendragen en egen juridisk status. Det började i Nya Zeeland, men har spridits till många länder på alla kontinenter, och kan definitivt fungera
även i Sverige. De flesta avrinningsområden har Vattenråd men dessa har små medel och ganska oklara mandat, oftast inriktat på recipientkontroll. De kan göra betydligt större nytta om rätt förutsättningar finns.

Synen på vattenförbrukning behöver också moderniseras. Den linjära vattenanvändningen där vatten tas in och används endast en gång för att sedan släppas ut bygger på det antika Roms vattenplanering. Det är dags att ta farväl av en 2400-årig vattenpolicy. Våra egna kroppar kan tjäna som exempel. En person som väger 60 kilo innehåller cirka 60 procent vatten, eller 36 kilo, men kissar bara ungefär 2 liter urin om dagen (1/18 av vattenvolymen) medan resten av vattnet återanvänds över njurarna. Skulle kanske Stockholm kunna fungera som en människokropp på sikt och bara generera 1/18 av det vatten som hanteras i staden som avlopp?

Den linjära vattenanvändningen där vatten tas in och används endast en gång för att sedan släppas ut bygger på det antika Roms vattenplanering. Det är dags att ta farväl av en 2400-årig vattenpolicy.

Kanske inte direkt, men på sikt. Staten Singapore har börjat resan och återanvänder vatten dagligen för att öka resiliensen. Singapores vattentjänstbolag PUB fick SIWI:s (Stockholms International Water Institute) industrivattenpris redan 2007 för ”sin holistiska syn på vattenresursen”. Singapore har antagit tydliga vattenpolicydokument och ställer krav på effektiv vattenanvändning men tar också betalt för nyttan av de vattentjänster som landet erbjuder sina invånare.

Ökad befolkning måste nämligen inte betyda ökad vattenanvändning. Smart vattenanvändning gör att sötvattenresursen räcker mycket längre. Ett fint exempel är Mörbylånga, som efter att ha utrett vilka grundvattentillgångar som södra Öland kunde erbjuda beslöt att öka återanvändningen av renat avloppsvatten. Sedan 2019 blandas renat processavloppsvatten med bräckt vatten från Kalmarsund och avsaltas, renas och återanvänds i den kommunala vattenförsörjningen.

EU har fastställt hårda kvalitetskrav på renat avloppsvatten som får användas till bevattning i jordbruket. Kraven antogs också i Sverige år 2020. Här finns stora möjligheter till ökad resursanvändning, såväl vatten som närsalter. Utrymmet för innovationer är stort och växande, vilket till exempel märks på Ideon i Lund där affärsnätverket WIN Water samlar runt 100 nytänkande vattenintressenter från hela Europa till aktiv matchmaking. Teknik där vatten används innovativt, smart och billigare än med traditionella metoder finns, men måste användas. Så vattenfrågan kan inte glömmas bort hur länge som helst. Problemen går att lösa och Sverige kan visa vägen om vi vill.

// Kenneth M Persson